”Om vi inte får starta gruvan i Kuannersuit kräver vi ersättning på elva miljarder dollar för kostnader och för uteblivna intäkter.”
Så ser kravet ut som ställs mot Grönlands regering från det australiska bolaget Energy Transition Minerals, efter att förbud mot brytning av uran infördes 2021. Nu har bolaget lyft frågan till Grönlands Högsta Domstol för avgörande.

Ett australiskt bolag vill bryta uran och jordartsmetaller nära Narsaq
på södra Grönland (Foto:ETM)

Under min rundresa i Grönland hösten 2025 har jag kommit fram till att det finns två tydliga delsvar på frågan hur landets mineraler ska nyttjas. 

Ungefär så här:

Ett: ”Om vi vill ha gruvor? Javisst, gärna. Vi behöver inkomster för att kunna frigöra oss mer från Danmark. Men gruvorna bör ligga på behörigt avstånd från mänskliga boningar och stor hänsyn ska tas till miljön.”

Två: ”Uranbrytning tillåter vi inte. Den är för riskabel för den lokala miljön och vi vill inte medverka till kärnkraftens avfallsproblematik.”

Detta var den politik som ledde till att dåvarande regering – som var positiv till uranbrytning – förlorade i valet 2021. Och vid valet i april 2025 förnyades stödet för den uranbrytningskritiska majoriteten.

Konfliktpunkten ligger alltså vid uranet, med  ett kompromisslöst nej om det innebär brytning där uranhalten i malmen överstiger 100 ppm (miljondelar). I nuläget är det ett specifikt projekt som påverkas av detta: Kuannersuit utanför Narsaq i södra Grönland, där ett bolag med säte i Australien och med ett tioprocentigt kinesiskt ägande vill bryta uran och sällsynta jordartsmetaller.

Sisimiuts historiska museum, med byggnader från 1700- och 1800-talet.

Jag börjar min resa i mineralernas Grönland i Sisimiut, den stora öns näst största stad med 5000 invånare, drygt 30 fågelmil norr om huvudstaden Nuuk. Här är vi en bit norr om polcirkeln, vilket spelar roll för en viktig del av den grönländska identiteten. Då är det nämligen tillåtet att hålla sig med grönlandshundar för att köra hundspann. Det märker man som besökare tydligt, om man tar sig bortom stadens östra utkanter. Här har hundarna sin hemvist, året runt i ur och skur. Och hit kommer ägarna varje dag för att ge mat och skötsel, så att hundarna är i form när säsongen för hundspannskörning drar igång – numera som regel först i november.

Kommunen heter Qeqqata, och här lever människorna nära naturen, i högre grad än de som bor i ”storstaden” Nuuk (nästan 20 000 invånare). Och har man inte hundspann så har man förmodligen en snöskoter. Kanske en båt med råstark utombordare, för utflykter i kustvattnen.

Det här är också den kommun som har största landarealen utan inlandsis. Ett något överraskande faktum, med tanke på att den ligger så långt norrut. Men det är förstås ett resultat av samverkande faktorer som geografins struktur, havsströmmar, klimatologiska förhållanden osv. För kommunen ger det stort spelrum till projekt som inte störs av inlandsisen. Nu planerar man till exempel ett vägbygge som skulle bli Grönlands i särklass längsta väg mellan två orter – från Sisimiut vid kusten till Kangerlussuaq i inlandet, 170 kilometer, där den senare orten är militärt viktig och har en mycket vädersäker flygplats. Finansieringen är inte klar, där behövs medel utifrån.

Qeqqata kommun vill bygga en väg de sjutton milen från huvudorten Sisimiut till Kangerlussuaq vid randen av inlandsisen.

Isfritt landskap innebär också fördelar vid mineralutvinning. Och faktiskt finns i Qeqqata kommun den enda gruvan i hela Grönland som är i full drift. Den ligger ungefär halvvägs in i den långa fjord som når in till Kangerlussuaq.

I Qeqqatas kommunhus möter jag borgmästaren Malik Berthelsen​, som på flödande grönländska (lyckligtvis med närvarande tolk) uttrycker sin tillfredsställelse över att ha denna gruva inom sina domäner sedan sex år tillbaka. En helt okontroversiell verksamhet, menar han. Arbetsstyrkan är inte jättestor, vid starten för sex år sedan siktade man på ca 60 anställda. Oklart hur många av dessa som idag är kommuninvånare respektive ”fly-in-fly-out”. Man bryter anortosit, som används för framställning av ett slags glasfiber, bland annat nyttjad till vindkraftverksvingar. 

Malik Berthelsen, borgmästare i Qeqqata kommun.

– Det är tur att vi inte har de sällsynta jordartsmetallerna här, säger Malik Berthelsen. De verkar bara ställa till problem, särskilt om där finns uran också. Vår gruva har inte mött något motstånd över huvud taget.

I samma kommunhus, längst ner i souterrängvåningen, finner jag en man som gör sin första arbetsvecka i kommunen. Nyanställd inom IT-funktionen har Stinus Silassen precis flyttat till Sisimiut. Efter ett mellanspel i Nuuk kommer han från just den kommun i söder, Kujaleq, vars mineralfyndigheter borgmästaren några trappor upp inte är ett dugg avundsjuk på. 

Stinus, som till nyligen stod mitt i striden om Kuannersuit-gruvan, berättar:

– Jag gick med i Urani Naamik på den tiden då uranbrytning var tillåten. Planerna för att öppna gruvan nära Narsaq hade kommit långt och vi såg de stora risker som en gruva där skulle innebära.

Brytning i dagbrott, krossning av massorna med spridning av damm, användning av giftiga kemikalier vid urlakning av jordartsmetaller, deponi av avfall i stora dammar – föreningen Urani Naamik, ”Uran Nej tack”, tog sats inför valet till Grönlands parlament, Inatsisartut, 2021. Med möten och demonstrationer mobiliserade man både lokalt och i andra delar av Grönland för att stoppa gruvplanerna. Oppositionen, med det grönt färgade vänsterpartiet Inuit Ataqatigiit, IA, i spetsen, lovade att vid valvinst återinföra förbudet mot uranbrytning, vilket skulle sätta P för planerna i Kuannersuit. I sista stund, kan man säga, eftersom gruvan precis var på väg att få sitt sista godkännande av sittande regering.

– Kanske vi bidrog till att få stopp på planerna, medger Stinus Silassen blygsamt när vi nu talar om saken fyra år senare.

– Ordföranden i det förlorande partiet Siumut sa i alla fall att Urani Naamik kan ha förstört möjligheterna till att det skulle bli en gruva där, säger han med ett diskret leende.

Varför engagerade han sig då mot gruvan? Är det typiskt för gråsprängda 60-plusare på Grönland att ägna sig åt aktivism?

Stinus Silassen har kämpat mot urangruvan vid Narsaq.

– Nej, generellt är nog grönländare starkt auktoritetstroende. Har politikerna beslutat en sak så håller man sig till det. Men för mig har det alltid varit väldigt viktigt att inte skada naturen. Pappa var noga med att lära oss barn att ta hand om den. Vi bodde i en by längst söderut som heter Nanortalik. Kanske man blir mer misstroende mot centrum när man växer upp i periferin.

För egen del är inte Stinus Silassen särskilt förtjust i ”vanliga” gruvor heller. Medan regeringen säger att de behövs för landets ekonomi lyfter han hellre andra idéer, som att satsa på en rejäl kompetenshöjning hos befolkningen, stärka tjänstesektorn och ta hem jobb från utlandet. Till exempel inom IT, som är hans eget fält.

Nu lär väl det inte hända, på det sättet. Men utbildning satsas det på, även inom mineralområdet. Några stenkast från kommunhuset finns KTI Råstofskolen – Greenland School of Minerals & Petroleum. En yrkesutbildning för arbete inom gruvnäringen, eller entreprenadverksamheter med liknande yrkeskrav. Två år på skolan plus två år praktik.

Sisimiut, med kulturhuset Taseralik skymtande i högra bildkanten.

Jag vill höra med eleverna där hur de ser på sin egen och gruvnäringens framtid, så jag knallar dit strax efter lunchtid en fredag, när dimman ligger som en våt filt över Sisimiut. Men det visar sig att jag var för optimistisk i min brist på förhandsplanering. Ungdomarna har redan gjort helg och lämnat skolan, så jag får nöja mig med att sitta ner en stund hos rektorn, Hans Hinrichsen. Och här kan jag prata svenska utan problem. Det visar sig att min namne på andra sidan skrivbordet är uppväxt så nära Sverige man kan komma, på danska sidan av Öresund.

Men nu har han varit många år i Grönland. Det var han som på regeringens uppdrag startade den här skolan 2008, så han har djupa kunskaper om gruvorna. Hur ser han på branschens framtid?

– Problemet med att få igång lönsamma gruvor här är att så mycket måste investeras i infrastruktur innan brytning kan komma igång. Oftast finns ju inte vägar, hamnar och flygplatser i närheten av fyndigheterna. Grundinvesteringarna blir större än på andra håll. Det krävs mycket pengar från början och uthållighet hos investerarna.

– Men i grunden ser jag positivt på möjligheterna att bygga en starkare gruvindustri. Det baserar jag framför allt på det stora intresset för kritiska mineraler. Om Kina sätter restriktioner på sin export måste EU och USA skaffa dem på annat sätt. 

Hur många gruvor i drift kan det finnas om tio år? undrar jag. Kanske fem-sex stycken, tror Hans Hinrichsen. Och eftersom det är så långa ledtider i den här branschen är det bara redan existerande projekt som kan hinna realiseras till dess, poängterar han.

Hur ser han på uranförbudet? Kan det sätta käppar i hjulen för branschen?

– Där är du inne på politik, och det uttalar jag mig inte om. Jag är tjänsteman och jag gör som jag blir tillsagd. Om regeringen säger åt mig att hoppa så hoppar jag …

Rektor Hinrichsen tystnar ett ögonblick.

– Och förresten så går jag i pension om en vecka och flyttar hem till Danmark. 

– Men jag får inte säga något om såna saker då heller. Det står i mitt kontrakt.

Det närmar sig helg även för rektorn, näst sista arbetsveckan före pensionen, och han stänger ner sin dator. Någon bild vill han inte vara med på, med lite dimmig hänvisning till att han nu avvecklar sitt arbete och sin tillvaro i Sisimiut.

– Ta ett kort på huset i stället! föreslår han i ett tafatt försök till kompromiss.

Jag ger mig ut i den tilltagande skymningen och går tillbaka till hotellet. Avfärden till Nuuk närmar sig. 

Då och då under tiden på Grönland försöker jag fråga ”mannen på gatan” om hur hen ser på  mineralpolitiken. Det leder i allmänhet inte till några djupare analyser. Snarast bara ett allmänt medhållande gentemot rådande politik. Enda undantaget jag finner är en kvinna med arbete inom kultursektorn som är starkt kritisk emot uranförbudet. Det borde absolut tas bort, menar hon, för att ge Grönland mer inkomster och världen mer energi. Men någon enkätbild vill hon inte vara med på.

Efter att jag träffat Stinus i Sisimiut mejlar han till sin kompis Aili Liimakka Laue i Nuuk, som också är med i Urani Naamik. När jag är tillbaka i huvudstaden hämtar hon upp mig vid hotellet med sin Škoda och kör till en restaurang med fantastiskt läge på en klippsluttning nära fjorden, norr om staden. Mitt i blickfånget står det dramatiskt vackra berget Sermitsiaq, som ligger på en ö i bukten och sträcker sin spetsiga topp ända upp till 1210 meter över havsnivån.

Aili berättar om sitt starka engagemang mot den typ av brytning som planeras i Kuannersuit. Så starkt var det att hon att hon på 2010-talet flyttade till Narsaq för att engagera sig i gruvmotståndet.  Och blev kvar några år, tills hon av jobbskäl behövde flytta till Nuuk. 

– Jag reser mycket, har arbetat med urfolksrättigheter inom Inuit Circumpolar Council. Nu jobbar jag mer med konst och kultur på olika sätt, berättar Aili.

Har dina internationella erfarenheter påverkat hur du ser på mineralutvinningen i Grönland?

– Ja, absolut. Vi ser nu hur de här globala storföretagen kommer in i maktstrukturer som vi känner igen från kolonialtiden. De tar över och upprätthåller det koloniala systemet. Grönland kommer inte att tjäna mycket på gruvorna. Löner och arbetstillfällen, men inte så mycket mer. Det handlar inte bara om uranet, men för Urani Naamik är det där vi har vårt fokus.

Vad är din största farhåga om gruvdriften kommer igång i Kuannersuit?

– De kommer inte att starta så länge jag lever. Vi är många som kommer att ställa oss i vägen med våra kroppar. 

– Största farhågan? Naturen förstörs, människor drabbas inom ett stort område i Sydgrönland, dammarna kommer inte att hålla, det är ett stort vågspel.

Aili Liimakka Laue flyttade från Narsaq till Nuuk för jobbets skull. Påföljande morgon går jag ner till hamnen för att ta mig den motsatta vägen, femtio mil söderut. Fartyget Sarfaq Ittuk, som trafikerar den mest befolkade delen av Grönlands västkust, ska ta mig ner till Narsaq.

En gång i veckan går denna tur, och det tar sin tid att stäva fram i tolv knops fart. Men det är värt varje minut. Att under två hela dagar färdas längs denna kust med sitt magnifika fjäll- och fjordlandskap, ofta även inomskärs i lugnare vatten, och emellanåt angöra hamnen i något mindre kustsamhälle – det ger en helt annan känsla för landet än om man flygskuttar en timme hit eller dit. Och kanske inte ens kan landa där det är tänkt, på grund av dåligt väder.

Paamiut.

Qeqertarsuatsiaat.

Sarfaq Ittuk i Qaqortoqs hamn.

Tiden och plånboken medger tyvärr inte att jag stannar i Narsaq. Jag kommer inte att kunna vandra upp till Kuannersuit – kvannefjället – och med egna ögon betrakta platsen där det australiska bolaget vill öppna uran- och jordmetallsgruva. 

Men i närbelägna kommuncentrat Qaqortoq gör färjan ett tre timmar långt uppehåll och jag hinner med en rundvandring. Klockan är fortfarande bara fyra, bostadsområdet på den sydvästra bergssluttningen ner mot hamnen badar i gyllene eftermiddagssol. 

Jag tillbringade faktiskt en vecka här för 36 år sedan, men minns inte mycket av ortens geografi. Jag finner ändå det som kanske kan kallas centrum, med kommunhus, kyrka och livsmedelsbutik. Kommer i samspråk med en kvinna som lagt upp några påsar med bär till försäljning utanför butiken. 

Hundra danska kronor för en påse blåbär eller kråkbär.

– Blåbær och sortebær. Jag har plockat dem där borta, i fjället, förklarar hon och pekar. 

Hur blir det med bärplockning om ni får en urangruva här i trakten då, undrar jag.

– Ja, dem vill vi inte ha hit! Det får inte ske!

Kvinnan är snabb i aktionerna och tar med mig en bit bort, så att vi får siktlinje ner mot hamnen.

– Ser du det vita huset? Där håller de till! Gå dit och tala med dem!

Skulle jag alltså till slut få träffa någon även från gruvsidan? Det vore en oplanerad lyckträff, med tanke på att bolaget har sin hemvist på andra sidan jorden.

Men det visar sig att kontoret – med vidhängande maskinhall – tillhör ett lokalt entreprenadföretag, 60° North Greenland, som säljer tjänster till bl a gruvbranschen, dock inte till Kuannersuitprojektet. Malik Rasmussen, delägare i företaget, är på plats, trots sen fredagseftermiddag:

– Jag förstår helt och fullt varför människor är emot brytning vid Kuannersuit. Det är jag också, så som dom tänker lägga upp det, med dagbrottet och dammarna. Teknologin utvecklas, varför inte se om man kan bryta underjordiskt och frakta iväg malmen, i stället för att krossa den på plats och bearbeta den med kemikalier? 

Uranet kommer alltid att finnas med som en biprodukt, medger Malik Rasmussen, men han menar att det kan hanteras utan att bli en lokal miljörisk. Det värsta med projektet är dammarna med det giftiga kemikalieavfallet.

– Vi som vuxit upp och bor här vet vilka risker som finns. Jordskred, till exempel. Om en damm brister rinner innehållet ut i havet och sprider sig längs kusten med havsströmmarna. Jag fattar inte att de kan vara så säkra på att de där dammarna ska hålla i tusen år. Fuckin’ crazy!

Med detta kraftuttryck ringande i öronen går jag tillbaks till båten och återfärden norut. Tänker att det där var väl ändå rätt anmärkningsvärt för att komma från en som är inne i branschen.

Nu återstår bara att möta ministern för mineraler, Naaja Nathanielsen, i regeringsbyggnaden i Nuuk. Sarfaq Ittuk har gjort sin veckovända till Sydgrönland och ska nu styra norrut på sin tur längs den mest befolkade delen av Grönland. Från Nuuk fortsätter den nordvart, med vändpunkt i de stora isbergens hemmahamn i Ilullisat.

Tillbaka i Nuuk efter tre dygn på sjön. Efter ett par vilodagar med museibesök och en gudstjänst på grönländska i stadens domkyrka sitter jag redan i besöksfåtöljen hos mineralministern Naaja Nathanielsen med en kopp kaffe, när hon själv anländer, med uppenbar brådska i kroppen. Det är måndagsmorgon, dags att inleda ännu en arbetsvecka som minister med bred portfölj, där mineralfrågorna väger tungt. 

Till det verkligt tunga hör stämningen från Energy Transition Minerals. Kravet på 76 miljarder danska kronor i ersättning, för att bolaget hindras öppna sin planerade gruva vid Narsaq. Men bara några dagar före intervjun kom ett utslag som man väntat på i mer än tre år, och som Naaja Nathanielsen menar stärker Grönlands sak. Skiljedomstolen i Danmark, där stämningen först landade, har efter flera års funderande kommit fram till den inte är rätt instans för att hantera bolagets stämning.

Detta innebär att avgörandet skjuts ytterligare framåt i tiden. Och bolaget har raskt deklarerat att de nu tar saken vidare till Grönlands Landsret.

– Men vi har juridiken på vår sida, nu får processen ha sin gång, säger ministern, till synes trygg i sin uppfattning.

I 70 år har man vetat att fjällplatån ovanför Narsaq är något alldeles speciellt, när det gäller geologin. Först var det uranet som stod i centrum för intresset, men när Danmark 1985 bestämde sig för att avstå från kärnkraft lugnade det ner sig. Dessutom bestämde man sig för att inte bryta uran över huvud taget i Grönland.

Trots uranförbudet fick det australiska bolaget Greenland Minerals 2007 tillstånd att utforska fyndigheten närmare. Man kom då fram till att den stora potentialen ligger i jordartsmetallerna och började lobba för ett upphävande av uranförbudet. En önskan som infriades 2013, med en rösts övervikt i parlamentet Inatsisartut. Bolaget gick vidare med sina brytningsplaner, och när valet 2021 närmade sig var man nästan ända framme vid att få den slutgiltiga licensen från den tidens positivt inställda regering. 

Men valresultatet kom som en isvattentempererad kalldusch. Den urankritiska oppositionen vann valet och röstade sedan igenom en ny lag mot utvinning av uran, i november 2021. 

Vilket i sin tur ledde till att gruvbolaget stämde både Danmark och Grönland för brott mot en – enligt bolaget – juridiskt giltig överenskommelse om att utvinning skulle tillåtas. Det fanns redan ett de facto-godkännande från den tidigare regeringens sida, hävdade man. Ett påstående vars hållbarhet nu alltså ska prövas i domstol.

Naaja Nathanielsen var personligen mycket engagerad i genomdrivandet av det nya uranförbudet, både i valrörelsen 2021 och sedan som regeringsmedlem.

Varför var det så viktigt?

– Om du frågar grönländarna så har de säkert olika skäl för att vara emot uranbrytning. För mig är frågan om kärnkraftens avfall ett viktigt skäl. Om vi ser specifikt till Kuannersuit så är det också ett stort problem med gruvan så nära ett samhälle.

Naaja Nathanielsen betonar att hon annars är stark förespråkare av ökad mineralutvinning. Grönland behöver de intäkter som detta kan ge, för att bli mindre beroende av Danmark, menar hon. Däremot drar hon och det grönländska styret en gräns mot en annan potentiell inkomstkälla – oljan, som bedöms kunna finnas i stor omfattning*. Ministern är också personligen emot gruvdrift i djuphavet och vill under mandatperioden få med sig regeringen på en lagstiftning mot sådan.

Som minister har Naaja Nathanielsen det senaste året fått ännu en tung fråga att hantera, med mineralerna som en central ingrediens: signalerna från USA om att man vill ”ta över Grönland”. Men hon tonar ner dramatiken i detta.

– För oss är det inget nytt att USA är intresserat av Grönland. Skillnaden är att mr Trump säger det högt. Vi är alltid beredda att samtala med USA, men att bli delstat eller territorium – där säger vi nej tack.

Det är inte bara USA som visar ökat intresse, betonar hon.

– Grönland har alltid varit i centrum för uppmärksamheten i tider av politiska omsvängningar. Så var det under andra världskriget och nu har vi återigen en period av osäkerhet i världen, där många länder behöver försäkra sig om att få tag i nödvändiga mineraler. Under pandemin upptäckte många att de var alltför beroende av Kina, sedan kom kriget i Ukraina, och vi har klimatkrisen på det. Alla dessa kriser kräver mineraler på ett eller annat sätt, därav det ökade intresset för Grönland.

– Vad gäller USA så ligger det säkert även säkerhetspolitiska skäl bakom deras intresse, plus att det helt enkelt kan vara en fråga om ideologi, att bli större för sakens egen skull.

Kan det rent av vara så att Grönland tjänar på detta stora intresse från så många håll?

– Ja, så kan det vara. Men det är inte nödvändigtvis positivt. Jag gläder mig inte över situationen. Geopolitisk instabilitet skadar massor av människor. Och klimatförändringarna för absolut inget gott med sig.

Slutligen: Du är utbildad psykolog, med mastersexamen från universitetet i Köpenhamn. Har du nytta av det i ministerjobbet, i spelet mellan nationer och andra aktörer i mineralfrågorna?

– Grejen med oss psykologer är ju att vi är tränade för att analysera vad som pågår i relationer, så visst har jag användning för den kompetensen även i det här jobbet.

Naaja Nathanielsen har onekligen några spännande år framför sig som ”mineralpsykolog”, med en pågående juridisk process där 76 miljarder kronor, alternativt en oönskad urangruva, ligger i potten.

I ”Selvstyretårnet” i centrala Nuuk har de grönländska departementen sina kontor.

* Fotnot: Trots rådande förbud mot oljeprospektering har ett brittiskt bolag planer på att inleda sådan på ett område i nordöstra Grönland, Jameson Land. De äger en licens från den tiden då det var tillåtet att söka efter olja, så de har juridiken på sin sida, konstaterar Naaja Nathanielsen. Men sedan återstår ju ett antal prövningar, fr a vad gäller miljön, innan oljeutvinning kan bli verklighet.

Fakta

Naaja Nathanielsen är minister (på grönländska naalakkersuisoq) för råvaror, näringsliv, energi och jämställdhet. Hon tillhör Inuit Ataqatigiit, IA, som brukar beskrivas som ett vänsterparti med grön profil. Regeringen (Naalakkersuisut ≈ ”de som bestämmer”) har för närvarande tio medlemmar från fyra olika partier. Statsministern Jens-Frederik Nielsen tillhör Demokraatit, ett parti med socialliberal prägel.
Regeringen svarar inför parlamentet (Inatsisartut) som består av 31 folkvalda medlemmar från fem olika partier. Det enda av dessa som inte ingår i regeringkoalitionen är Naleraq, som lägger stor vikt vid en uppsnabbad process mot självständighet från Danmark.
(anm. Politiska etiketter hämtade från en nordisk/europeisk kontext, bör användas med viss försiktighet på grönländska partier.)

Kvanne, en gåva från änglarna
Kuannersuit, Kvanefjeld …
Att platsen för det hetaste och mest kontroversiella gruvprojektet i Grönland har snarlika namn på grönländska och danska är sannolikt ingen tillfällighet. Kvanne är en mycket speciell växt i nordisk historia och ingick i kosthållet for de nordbor som bodde i dessa trakter från 984 fram till 1400-talet. Den är en utmärkt källa för C-vitamin, och kan användas mångsidigt i matlagningen. Dess grönländska namn kuaneq anses vara ett av ett fåtal ord som lånats in från nordbornas språk.
Men detta är ändå inte det mest märkvärdiga i sammanhanget. I sägnernas värld har kvanne ett närmast gudomligt ursprung. Dess latinska namn är Angelica Archangelica vilket kommer sig av att den ska ha överlämnats till människan av ärkeängeln Gabriel – som en läkeväxt med effekt på snart sagt alla sjukdomar, inklusive den skrämmande digerdöden. 
Men inte nog med det: den har ansetts skydda även mot den fallna ärkeängeln Lucifer, alltså Djävulen själv. Det återstår att se om den egenskapen kan få en motsvarighet i striden kring gruvan på Kvanne-fjället …

Miljarder på spel i rättsprocessen
Gruvbolaget Energy Transition Minerals, som drivit process mot Grönland (under en period även mot Danmark) efter att uranbrytning förbjöds 2021, välkomnade i november att deras krav på mångmiljardersättning – om de inte får bryta malm i Kuannersuit – nu ska hanteras i grönländsk domstol, först i Landsreten och efter sannolikt överklagande i Høiestereten. ETM:s CEO Daniel Mamadou säger i ett pressmeddelande att ”vi är fast beslutna att lösa denna fråga den juridiska vägen om så krävs, men vi har inte gett upp hoppet om att komma överens med både grönländska och danska politiker och myndigheter om en lösning som tjänar både Grönland och ETM.”
Från minister Naaja Nathanielsens sida märks emellertid ingen tendens till kompromiss. I tidningen Sermitsiaq har hon kommenterat bolagets olika utspel kring den nya vändningen i den juridiska processen som tecken på ”desperat spin”.
– Låt nu domstolarna göra sitt arbete, det är där saken ska avgöras, säger hon.

Och vad händer med USA:s anspråk på Grönland?
När jag gjorde detta reportage, i oktober-november 2025, fanns president Trumps uttalanden om att överta Grönland, som han gjort i början av året, i bakgrunden. Men han hade varit ganska tyst om detta sedan dess, och grönländarna trodde eller hoppades att det skulle stanna med detta.
Men från juletid och framåt tog ju presidenten upp frågan igen, på en betydligt mer hotfull nivå, och plötsligt fyllde den medierapporteringen i stora delar av världen. För Grönland och Danmark ledde den till svåra konvulsioner, både på politisk nivå och hos de enskilda individerna. I det skedet kontaktade jag Naaja Nathanielsen igen, för att få hennes analys i det nya, upptrissade, läget.
Sedan har situationen återigen lugnat ner sig, i samband med det ekonomiska toppmötet i Davos. Men vad framtiden bär med sig törs nog ingen säga med säkerhet.

Naalakkersuisoq Naaja Nathanielsen:
Den grønlandske befolkning har arbejdet mod mere selvbestemmelse i flere hundrede år. Hvis Grønland i fremtiden kommer til at tilhøre USA er det fordi vi er taget med magt. Igen.

En vecka in i januari 2026, när president Trump till och med hotat med militär insats för att överta Grönland ställde jag några kompletterande frågor till ministern Naaja Nathanielsen via mejl.

“När vi sågs i november fick jag uppfattningen att du ville avdramatisera hotet om övertagande från USA. Är läget avgörande förändrat nu?
Ja, situationen er forandret nu. Jeg oplevede at vi fik de-eskaleret retorikken sidste forår og har arbejdet på en “normalisering” af forholdet med USA. Men det er nu komplet forandret med de aktuelle udtalelser om at eje eller invadere Grønland.

Hur har Trumps uttalanden och händelserna i Venezuela påverkat din bedömning och din känsla inför hur realistiskt hotet är?
Det er ikke kun hændelserne i Venezuela der påvirker min vurdering af situationen, men den generelle geo-politiske udvikling. Verdensorden blev allerede sidste år forandret og der er over det seneste år sat turbo på den udvikling.

Hur ser du och Naalakkersuisut på det militära hotet? Finns det en reell risk att USA går den vägen? Eller är det bara ett maktspel, ett hot i förhandlingarna som inte kommer kommer att verkställas?
Det giver som udgangspunkt ikke mening at anvende militær magt overfor så lille en befolkning og konsekveserne for NATO samarbejdet er også ganske vide. Men i sidste ende er det jo en beslutning der træffes i Washington D.C. Vi har derfor efterspurgt en direkte dialog med den amerikanske administration og har behov for en direkte og ærlig drøftelse med den amerikanske ledelse. Vi kan ikke bygge vores vurderinger alene på medieudtalelser. Vi ser frem til mødet med dem i næste uge. Der er uanset hvad brug for klarhed. I Grønland er befolkningen ganske bange og det er en fuldstændig urimelige situation befolkningen er sat i for nuværende.

I artikeln citerar jag dig när du sa att USA:s intresse kan vara ideologiskt betingat, att man vill bli större ”för sakens egen skull”. Vad tror du idag om USA:s egentliga motiv? Om vi tar de tre: säkerhetspolitik, mineraler, ideologi – hur mycket väger vart och ett i USA:s (Trumps) egen korg av argument?
Som sagt tidligere tror jeg ikke der er ét samlet narrativ når det kommer til den amerikanske interesse i Grønland. Der er interesser for vores råstoffer, der er bekymring for den nationale sikkerhed og så er der den ekspansionistiske og mere ideologisk betingede drøm om at udvide det amerikanske territorium. Jeg tror alle tre har betydning, men jeg tror ikke at alle tre områder vejer lige tungt hos alle. Verden er ikke binær og der er ikke altid et enkelt svar på alle spørgsmål.

– Skulle drömmen om självständighet kunna leva vidare om Grönland skulle komma att tillhöra USA? Nu finns ju i alla fall en plan för hur en självständighet skulle kunna förverkligas när den dagen kommer.
Jeg er træt af at skulle debattere Grønlands vej mod mere selvbestemmelse og eventuelle selvstændighed som en trussel mod enten Kongeriget Danmark eller USA. Den grønlandske befolkning har arbejdet mod mere selvbestemmelse i flere hundrede år. Lige nu er der ikke et flertal for selvstændighed og der er heller ikke et flertal for at forlade Kongeriget Danmark og blive selvstændige. Men uanset hvad der gælder i den diskussion har vi hele tiden sagt at vi anerkender vores betydning for USAs sikkerhedspolitiske situation og at vi anskuer os selv som en del af den vestlige alliance og en allieret af både USA og Europa. Det har aldrig været til debat og hverken Kina eller Rusland har forsøgt på eller er lykkes med at få fodfæste i Grønland af præcis de årsager. Hvis Grønland i fremtiden kommer til at tilhøre USA er det fordi vi er taget med magt. Igen.

Hans Månsson den 26 januari 2026