Östersund den 30 mars 2025:
1995 hade jag nått ungefär halvvägs i livet (förhoppningsvis inte riktigt så långt) och jag bestämde mig för att som 40-årspresent ge mig själv en riktig drömresa. Det här var innan klimatfrågan hade börjat komplicera flygresandet, så jag slapp sådana överväganden.
Jag hade sedan tidigare vissa kopplingar till Chile, men hade aldrig besökt landet. Nu bodde mina vänner Birgitta och Edgardo där och de ville gärna se mig som gäst, så jag hade en bas att utgå ifrån i utforskandet av landet.
Från norr till söder mäter Chile 430 mil, men jag blickade också västerut, en nästan lika lång sträcka över havet, och satte mig på flyget till Rapa Nui, det vill säga Påskön eller Isla de Pascua. Min tanke var att jag skulle ångra mig hela livet om jag inte passade på att besöka denna fjärran plats, nu när jag ändå var så ”nära”. Från Santiago är det ju bara ett skutt över en stor del av Stilla Havet, en sträcka som från Stockholm till Grönlands huvudstad Nuuk och lite till.
Under hela min uppväxt hade jag sett bokryggen till Thor Heyerdahls ”Aku-Aku” stående i bokhyllan, jag hade bläddrat bland bildsidorna och läst styckevis. De fantastiska teorierna kring öbornas ursprung och de stora statyernas tillkomst fascinerade mig.
Och nu skulle jag resa dit! Mina fantasier skulle få näring av att möta verkligheten.
När jag kom hem skrev jag nedanstående text, som jag nu äntligen, 30 år senare, lagt in på min hemsida.
Kan du gissa min gåta?
Jag blundar och hör hur det viskas i vinden.
Kan du gissa…?
Jag lyfter min blick och vänder mig om ‑ vem är det som viskar?
Jag ser bara stumma statyer med blicken i fjärran. Och ändå är luften full utav röster. Det tycks som de stiger ur jorden, ur gräs och förstelnad lava.
Kan du …? Ja, gissa ‑ det är väl det enda man kan. För vem är väl jag att ge tvärsäkra svar, när även de lärde tvistar.
Om man vill låta tanken flyga och fantasin sväva fritt ‑ då finns det ett ställe på jorden, där historiens vind ger lyftkraft som på ingen annan plats: Påskön, den ensamma ö i Stilla Havet som av sina inbyggare kallas för Världens navel, Te Pito o te Henua, eller numera oftast Stora paddeln, Rapa Nui.Ensligare boplats än så här finns inte på vår jord. Närmaste grannar är ättlingarna till de beryktade myteristerna från fartyget Bounty, som bor på Pitcairn Island, 200 mil västerut. Till moderlandet Chile i öst är det 370 mil…
Hit har jag kommit med LAN Chile, via ett femtimmarsskutt rakt ut i oceanen. Den tropiska natten stod som en vägg när jag steg ut på Mataveri-flygplatsens landningsbana, sent en torsdagskväll. Genom en bekant hade jag fått kontakt med en privatfamilj, som emellanåt hyr ut rum till resande. Det var sagt att de skulle vänta på mig utanför ankomsthallen. Och mycket riktigt: Där såg jag mitt namn, skrivet med spretiga bokstäver, på en pappskylt i en liten flickas händer. Förhandsbokningen hade fungerat.
I en skramlig minibuss fraktades jag till det som skulle vara mitt hem de närmaste dagarna ‑ ett litet hus med altan och havsutsikt, i utkanten av öns enda samhälle, Hanga Roa.
Under en knapp veckas tid färdas jag sedan från hörn till hörn på denna ö, som har formen av en rätvinklig triangel, med en längsta sida på knappt två och en halv mil.
Jag träffar naturligtvis de människor som idag bor här ‑ Påskön har knappt tre tusen invånare ‑ men jag möter även dem som levat här tidigare, för vart man än vänder sig på ön är det förflutna påtagligt närvarande. Framför allt i form av de hushöga statyer som kallas moai. Det finns nästan 900 styckenspridda över ön, dvs mer än fem per kvadratkilometer.
Minst lika tätt ‑ om än inte synliga för blotta ögat ‑ står alla de frågetecken som forskare under hela 1900-talet försökt räta ut. Det gäller Påskö-bornas ursprung: Varifrån kom de? Hur tog de sig hit? När gjorde de sin resa över hundratals mil av öppet hav, och vad var det som tvingade dem in i ett så vågat företag?
Det handlar om statyerna: Vad var syftet med att tillverka dem? Hur bar man sig åt för att flytta dem från tillverknings- till uppställningsplats? Varför upphörde tillverkningen så plötsligt, och varför vräktes slutligen alla statyer omkull?
Och så detta med skriftspråket: Det finns ett antal trätavlor bevarade, som är fyllda med hieroglyfliknande tecken. De kallas för rongo-rongo, och det är helt klart att de varit till för att läsas på något sätt, men ännu har ingen kunnat visa fram en säker tolkning.
Allt detta hade jag naturligtvis läst in mig på i förväg. Men man kan inte påstå att läsningen gjort mig särskilt mycket klokare. Det enda säkra när det gäller Påsköns historia verkar vara att det inte finns något som är riktigt säkert.
Och det kanske är bäst så, egentligen. Då kan man ju spekulera själv, eller välja vilka teorier man ska sätta sin lit till. Jag kan stå på randen till Rano Raraku och titta ner i kratern, fästa blicken på en halvfärdig staty, och skapa min egen bild av varför de stod där och högg, dag ut och dag in.
För mig är det i varje fall just det gåtfulla som fascinerar. Det är för att få konfronteras med ett av mänsklighetens största mysterier, på en av jordens ensligaste platser, som jag tagit mig hela vägen hit.
Uppe med tuppen
Ett och ett halvt dygn tar det att resa de tvåtusen milen hemifrån, och den första morgonen i Hanga Roa är jag bokstavligt talat uppe med tuppen. Grannens fjäderfän väcker mig i soluppgången, och i det rödskimrande morgonljuset ger jag mig ut för att se samhället vakna upp till en ny dag.
Nere i hamnen, som egentligen inte är mer än en enkel pir, möter jag mina första moai. Med ryggen mot vattnet står de där och blickar upp längs huvudgatan Te Pito o te Henua, i vars andra ände en vit valvbåge katolska kyrkans närvaro. Vid kajen har just några fiskare landat morgonens fångst, som mest består av tonfisk. Man slänger upp dem bak i en jeep, för frakt upp till centrum, där marknaden strax ska öppna.
Något industrifiske förekommer inte på Påskön. Det lilla som tas upp konsumeras på ön, och vanligast är just tonfisk. Den äts inte bara i tillagad form, utan även rå. Jag blir själv lite senare bjuden på färsk tonfisk, skuren i tunna skivor, serverad med ris och sojasås. Enkelt och flärdfritt, det är mest sojan som ger smak.
Medan byn vaknar går jag upp längs huvudgatan. Passerar skolan, där det redan vimlar av barn ‑ och postkontoret, dit alla öbor personligen får gå för att hämta sin post. Jag gör en avstickare till marknaden, som ligger på ett tomthörn strax ovanför guvernörens kontor. Här säljs lokalt producerade varor; frukt och grönsaker, fisk ‑ och souvenirer förstås; framför allt små moaiav trä och sten.
Hanga Roa ligger på öns västra kust, strax norr om vulkanen Rano Kau. Bebyggelsen är mycket spridd, och att promenera omkring tar både tid och kraft ‑ inte minst när solen har stigit en bit upp på himlen. Hur ska det då inte bli att ta sig ut till alla sevärdheter runt om på ön?
Jag inser att ett fordon av något slag är en absolut nödvändighet, om man vill nå öns olika delar inom rimlig tid. Det har för övrigt även påsköborna själva insett, vilket lett till att biltätheten är hög. Det lär finnas ett fyrhjuligt fordon på ungefär var fjärde invånare, plus ett antal motorcyklar. Det traditionella fortskaffningsmedlet, hästen, har förlorat i betydelse, men har fortfarande den fördelen att den tar sig fram även i väglöst land.
Var och varannan av de små butiker som kantar gatorna skyltar även med ”Rent-a-car”, och när jag frågar runt är priset överallt detsamma: 50 dollar, eller 20 000 pesos för en dag, 8 timmar. Det verkar vara något av en kartellbildning.
Jag stannar till i videobutiken Mata Ui Te Ata och köper en från Chile hitfraktad Magnum-glass.
”Är det samma pris hos alla biluthyrare? frågar jag innehavaren José Diaz.
”Ja, 50 dollar, det är taxan. Men jag ska nog kunna ordna något billigare”, säger han och försvinner bort längs gatan.
Det dröjer inte länge så är han tillbaka med en blå Suzuki-jeep. Den kan jag få hyra ett helt dygn för åttatimmarstaxa lovar dess ägare Jorge Paté, som dessutom erbjuder sig att följa med som guide några timmar.
Eucalyptus som fjällbjörk
Sagt och gjort ‑ vi ger oss av till Rano Kau, vulkanen strax söder om byn. Vägen slingrar sig upp mot kraterkanten, och för första gången får jag en större vy över ön. Den är förvånansvärt stor, sedd i det här perspektivet. Dess våldsamma ursprung framgår med all tydlighet av de mindre och större vulkankäglor som ligger spridda i det böljande landskapet.
Växtligheten består nästan enbart av gräs, men det finns även några mörkgröna skogar med rätlinjiga avgränsningar ‑ det är planteringar med eucalyptus-träd, som tillkom för några decennier sedan. Ett initiativ som ur miljösynpunkt inte var särskilt lyckat, eftersom en eucalyptus-skog består av blott och bart eucalyptus. Trädens bark skivar av sig allt eftersom, och faller till marken, där den blir liggande i lager på lager utan att brutas ner till näringsrik humus.
Nu står de där i alla fall, dessa australiska träd-invandrare, och pinas i den ständiga Stilla Havs-vinden. Märkligt är det att se dessa stolta träd ‑ som i lugna trakter kan växa 50-60 meter rakt upp i skyn ‑ krumbukta sig som fjällbjörkar.
Till märkligheterna på Påskön får man väl också räkna flygplatsen, som nu framträder i sin helhethär uppifrån Rano Kau. Dess landningsbana hör till de längsta jag någonsin sett. Enligt kartan mäter den nästan 3500 meter.
”Det är Nasa som byggt ut den”, förklarar Jorge. ”De ville ha den som reservlandningsplats för sina rymdfärjor.”
Fast än så länge har ingen rymdfärja behövt nyttja den här ”nödutgången”. Och det enda flygbolag som trafikerar Mataveri-flygplatsen är LAN Chile, som mellanlandar här på sin rutt Santiago-Tahiti.
Det var för övrigt så sent som 1966, som flygtrafiken till Påskön kom igång. Fram till dess bestod kontakten med omvärlden av den chilenska marinens försörjningsskepp som dök upp en eller ett par gånger per år. Det är alltså en enorm omställning som ön och dess invånare genomgått de senaste trettio åren.
Nu har vi nått vägens slut, uppe på kraterranden. Framför oss har vi Orongo, en av det gamla Påskö-samhällets heligaste platser.
Vi parkerar jeepen, betalar entréavgift och går bort till den gamla kultplatsen. Här finns ett 50-tal låga stenhyddor, med små öppningar precis nere vid markytan. De är byggda på en smal platå, med branta stup på två sidor; 150 meter ner i vulkankratern, 300 meter ner mot havet.
Det var precis här som starten gick för den årliga tävlingen om Fågelmannen ‑ Tangata Manu ‑ som hölls i det gamla Påskö-samhället när de första flyttfåglarna kommit för att häcka på tre små öar som ligger i havet nedanför vulkanen.
Denna tävling utkämpades antagligen mellan öns klaner, representerade av sina präster. Syftet var att utse en härskare för det kommande året. Men prästerna behövde inte tävla själva; lyckligtvis hade gudarna bestämt att man fick sätt in en smidig, stark och simkunnig ställföreträdare.
De tävlandes uppgift var att ta sig ner för stupet och ut till den yttersta av de tre öarna, Motu Nui, som ligger mer än en kilometer ut i havet. Där skulle de hämta ett nylagt ägg, och frakta det hela vägen tillbaka, över vattnet, uppför stupet. (De fick ta flythjälp av små vassflottar.) Den som först kunde överlämna ett oskadat ägg till sin präst hade vunnit.
När man står på stupkanten och blickar ut mot öarna framstår uppdraget som rent omöjligt, förutom att det rent mänskligt sett var både farligt och dumdristigt. Men så är det väl med gudarna, att de ofta tvingar människorna till att agera bortom förnuftets gräns.
Att de som bodde här dyrkade just fåglar är annars inte svårt att förstå. De hade ju inte själva sett någon annan värld än ön och det omgivande havet ‑ så var kunde de fåglar ha sitt ursprung, som varje år kom för att lägga ägg och föda upp ungar? Naturligtvis var de gudasända. Och den som kunde lägga beslag på de gudomliga budbärarnas förstvärpta ägg var förstås särskilt välsignad.
Så tolkar i alla fall jag logiken bakom denna årliga tävlan.
För min vän Jorge, som är född och uppvuxen på Påskön, är förmodligen denna plats, med sina stenhus och hällristningar, ungefär lika välbekant och oexotisk som ett ödesböle hemma i Jämtlandsskogarna är för mig. Intressant, men inte alltför upphetsande. Vi råkar stiga lite vid sidan av det påbjudna området, och blir genast åthutade av en officiell vakt, som är ute och guidar två amerikanska pensionärer. Jorge bara skakar på huvudet. Men vakten har naturligtvis rätt ‑ om alla turister fick klampa omkring som de ville, skulle slitaget i längden bli förödande.
Frågan är om inte den förslitningsprocessen redan är igång på ön. För vid övriga historiska platser finns inte en vakt inom synhåll. Turister ‑ och öbor, för den delen ‑ kan bete sig som de vill, utan att någon ser något. Lite senare upptäcker jag på ett annat ställe hur någon roat sig med att rista in glasögon (!) på en moai. Jag hittar också markeringar av typen ”Kilroy was here” med initialer och datum.
Ungeför 40 procent av Påsköns yta är nationalpark, och i likhet med alla andra chilenska nationalparker administreras den av CONAF, som egentligen är Chiles motsvarighet till Skogsvårdsstyrelsen, men som även har parkförvaltning på sin lott.
Just här vid Orongo har CONAF sin enda biljettförsäljning för besök till nationalparken. Man räknar med att detta är den plats som de allra flesta turister besöker, och därmed den mest strategiska för att få in ekonomiska medel till skötseln av minnesmärkena. Avgiften ligger på några tior, vilket naturligtvis är kaffepengar om man jämför med vad vi utlänningar lägger ner på att över huvudtaget ta oss till Påskön. Som resenär vill man alltid komma undan så billigt som möjligt, men om man ser till nationalparkens bästa vore det förstås helt på sin plats att klämma turisterna på en större slant.
Frågan är bara hur man ska bära sig åt. Det går ju inte att hägna in parken, särskilt som de skyddade områdena ligger runt hela ön, längs stränderna och en bit in på land. Att ta ut en särskild avgift av alla som kommer till ön kunde vara en modell, men då blir väl de resenärer uppretade som inte har kommit för fornminnenas skull. Problemet lär vara under behandling.
Påminner om Island
Efter att ha lämnat av Jorge inne i byn kör jag vidare på egen hand. Mitt första mål är Rano Raraku, som ligger i den andra ändan av ö-triangelns hypotenusa.
Direkt när man lämnar Hanga Roa övergår vägen till en kvalité som snarast för tankarna till en norrländsk grusväg i tjällossningstid. Men när jag färdats en bit ytterligare går tankarna snarare till Island. Inte i första hand på grund av vägens kvalité, utan mera för landskapets karaktär. Precis som Island är detta en vulkanö, och de karakteristiska lavastenarna syns överallt. Inte minst i strandlinjen där kontrasten är stor mellan de vita bränningarna och de svarta stenformationerna.
Men likheterna med Island stannar inte där. Ekologiskt har utvecklingen på de två öarna varit slående likartad, vilket visar på svårighetena att bevara balansen mellan människa och natur i den slutna värld som en ö utgör. Så har till exempel båda öarna ursprungligen varit skogklädda, men människan har behövt virket för sina ändamål, och så har skogen till slut tagit slut. På Påskön brukar ansvaret läggas på moaikulturen ‑ kanske använde man stockar då statyerna skulle transporteras.
Sedan har både Påskön och Island varit utsatta för fårbete i stor skala. Och där får far fram följer jordförstöring i deras spår. På många sluttningar ser man stora sår som rivits upp i det gröna grästäcket.
”Det fattas bara hästarna, så är liknelsen med den nordatlantiska antipoden fullbordad”, tänker jag, när en grupp av de fyrfota djuren plötsligt dyker upp på vägen, bakom ett krön. Här finns alltså lösspringande hästar, och dessutom både kor och kalvar. Mitt i en hjord av nötkreatur sitter en man och svalkar fötterna i ett stort vattenkar, dit djuren går för att dricka.
Han presenterar sig som Heu, bonde på ön ‑ en av de få. Under vårt korta samtal hinner han ge en koncis bild av sin situation i största allmänhet och sin syn på nationalparken i synnerhet. Den senare ser han som ett stort hinder för boskapsskötseln, och som ett uttryck för Chiles inblandning i Påsköns interna angelägenheter. ”Det är vi, pascuenses, som ska bestämma över vår mark. Det ska ingen utifrån lägga sig i”, förklarar han bestämt.
Bonden Heu vet att hans verksamhet är ifrågasatt. Hans hästar trampar på fornlämningarna, hans kor skrubbar hornen mot moai-statyerna ‑ samtidigt som en turist inte får sätta så mycket som en gymnastiksko på de gamla monumenten. Konflikten är uppenbar, och i mycket handlar den om rätten till marken. Inte så konstigt kanske, när man betänker att nästan halva öns yta avsatts till nationalpark.
Men att entydigt fördöma det chilenska styret vore inte rättvist. Det är på gott och ont för Påsköborna, precis som Danmarks förhållande till Grönland är på gott och ont för grönländarna. Det är lätt att upptäcka nackdelar, men samtidigt svårt att se hur den ”koloniserade” parten skulle klara sig på egen hand, utan experter inom administrationen, utan ekonomiskt understöd. Vad det handlar om är väl att ge så stort lokalt självbestämmande som möjligt. Där har Grönland kommit längre med sitt hjemmestyre än Påskön, som inte ens har någon egen representant i det chilenska parlamentet. Deras diputados kommer från Valparaiso.
”Fabriken” – moaiernas BB
Jag kör vidare längs vägen, som följer den södra kusten. Här är tätt mellan grupperna av kullvälta moai. De ligger framstupa vid sina ahu, som de stenterrasser heter där statyerna placerades.
Varje ahu har ett eget namn. Jag passerar Ahu Hanga Poukura, Ahu Hanga Tee och Ahu Ura Uranga Te Mahina. Vid Ahu Akahanga stannar jag för att ta en närmare titt. En handfull moai ligger med näsorna nerborrade i marken. Huvudprydnadnerna av röd lavasten, som kallas pukau, ligger en bit ifrån. Under och mellan själva statyerna, i de hålrum som bildades när de föll, har tidigare generationer Påsköbor gjort små bostäder. Primitivt, men i alla fall ett skydd mot väder och vind ‑ så var de också vana vid att bo i grottor. Öns berggrund kan snarast liknas vid en schweizerost, ett faktum som invånarna alltid nyttjat i jakten på bostäder och gömställen. Ända in i sen tid har varje familj haft sina grottor dit de kunnat dra sig tillbaka, och vårda minnet av förfäderna. Ibland lär de även ha gömt undan föremål som de inte velat att forskarna skulle lägga vantarna på.
Nu har jag äntligen nått fram till öns hjärta, moaiernas födelseplats ‑ Rano Raraku. När min vän Jorge talade om detta ställe använde han ordet ”fabriken”. Och att det inte är någon överdrift inser jag när jag står på den branta grässluttningen, omgiven av stenfigurer. Här finns alla de moai som inte blev riktigt färdiga, som aldrig fraktades till någon ahu. Av de flesta syns bara huvudet, med de karakteristiska långa öronen. Men utgrävningar har visat att de även har kroppar, som under århundradenas lopp begravts i erosionsmaterial, kringflygande damm, och stenrester från statytillverkningen.
Det är enorma mängder sten som knackats loss ur det hårda vulkaniska berget. När Thor Heyerdahl var här med sin expedition på 50-talet räknade man ut att det kunde handla om så mycket som 40 000 kubikmeter. Och detta med stenyxor som enda redskap…
Samma expedition bad några öbor utföra ett praktiskt experiment, för att se hur lång tid det skulle ta att tillverka en normalstor staty, fyra-fem meter hög. Efter några dagars arbete kunde man räkna ut att det skulle ta ca ett år för sex man. Då antalet katalogiserade moai är 887 stycken, kan den matematikbegåvade själv beräkna hur många årsverken som gått åt för att tillverka dem alla ‑ det blir ett antal millennier.
I själva berget finns en mängd påbörjade moai. Av några syns enbart antydningar, medan andra är nästan färdiga ‑ det kan återstå så lite som att knacka av den sista pelaren, mitt under ryggen på de liggande statyerna.
Intrycket är mycket tydligt: avvecklingen av moai-tillverkningen har inte skett med något större mått av planering. Här har åtskilliga årsverken lagts ner förgäves, utan att någonsin komma till fullbordan. Det är som om arbetarna en dag helt enkelt bestämt sig för att lägga ner verktygen. Kanske hade de en upprorisk strejkledare som dängde stenyxan i berget och sa att ”Nu får det vara nog!”. Så dränkte de sina slavdrivare i kratersjön och gick hem.
Om det var så det gick till, har jag full förståelse för dem. Särskilt efter att ha sett den största moai som någonsin påbörjats. Den ligger med magen i vädret, men med hela ryggsidan fortfarande fast förankrad i berget. 21 meter lång skulle den bli ‑ lika hög som ett sjuvåningshus. Den som bestämt att en sådan figur skulle tillverkas måste onekligen ha drabbats av något slags storhetsvansinne. Och hur det var tänkt att den flera ton tunga huvudbonaden i röd lavasten skulle lyftas upp till toppen, det är inte lätt att begripa.
Över huvud taget är det nog här vid Rano Raraku som frågetecknen står allra tätast, och det märkvärdiga med Påsköns megalitprojekt framstår som allra tydligast. Det räcker med att betrakta utsikten; härifrån syns större delen av ön, och i en enda blick kan man fånga hela den väg som statyerna ”vandrade” när de skulle ut till sina ahu. Hur de än forslades ‑ på rullande stockar, framvickade i stående ställning med hjälp av rep, eller på något annat sätt ‑ så var det onekligen en stor ingenjörsbragd. Som längst fraktade man sina moai till den plats där idag Hanga Roa ligger, halvannan mil bort.
Legenden om ursprunget
Man kan inte påstå att Påskön är direkt naturskön. Men det finns en plats som kan få besökaren att känna sig förflyttad till paradiset. Den heter Anakena, och har en alldeles särskild position i öns historia. Dit åker jag nu, efter att ha tagit farväl av de stumma jättarna vid Rano Raraku.
Jag parkerar jeepen och vandrar in genom en skog av kokospalmer, vars blad rasslar stilla i vinden. Längst bort mellan stammarna skymtar jag en ahu med sex statyer. Bakom dem en kulle med ytterligare en staty uppe på sluttningen, och nere till vänster en liten vik, inramad av den finaste sand. Jag plockar några solmogna guayaba-frukter från en buske vid stigen, och drar mig till minnes den legend som går ända tillbaka till tidpunkten för de första Påskö-bornas ankomst till ön.
Enligt den muntliga traditionen var det just här som de gick iland, ledda av kung Hotu Matua. 300 personer ska ha anlänt hit i två stora båtar, på jakt efter nytt livsrum. När det gäller dessa människors härkomst varierar dock uppgifterna. En del av de berättelser som forskare nedtecknat under åren placerar ursprungslandet i östlig riktning, medan andra pekar norrut eller mot nordväst. I en del legender hävdas också att det redan fanns människor på ön när Hotu Matua anlände.
Tidpunkten för Hotu Matuas ankomst har man försökt räkna fram genom att upprätta kungalängder, utifrån muntlig tradition. Uppgifterna varierar även här, från 20-30 ända upp till 57 generationer. Det skulle kunna placera ankomsten så långt tillbaka som till 400-talet e Kr.
Hur det än är med härkomst och tidpunkt, så hade i alla fall Hotu Matua tur som fann denna vik. Förutom Anakena finns det bara en enda sandstrand på hela ön, och att landstiga vid en stenig lavakust hade säkert inte varit något lätt företag med de stora farkoster som det måste ha varit frågan om.
Den ahu som jag skymtade mellan kokospalmerna heter Ahu Nau Nau, och precis som alla andra ahu ‑ med något enstaka undantag ‑ står den bara en liten bit från stranden, med statyernas framsidor vända in mot land. Antagligen har det varit en boplats vid varje ahu, vid vissa av dem syns än idag grundstenarna till de långsmala gräshyddor som var förhärskande bostadstyp i det tidigare Påskö-samhället. I själva socklarna har arkeologerna funnit lämningar efter gravar, men det har säkert inte varit dessa anläggningars enda funktion. Främst var de säkert platser för dyrkan av gudar eller förfäder. En sak som pekar dithän är att den första statyn enligt traditionen ska ha rests 50 år efter Hotu Matuas landstigning ‑ kanske för att hedra honom efter hans död.
Det är inte utan att det känns en aning andaktsfullt att beträda den strand där Påsköns mest mytomspunna personlighet landsteg, och att doppa sig i de böljor som generationer av infödda svalkat sig i efter hårda arbetspass i moai-fabriken. Det finns också anledning till tacksamhet över att det inte ligger en rad med turisthotell runt bukten. På vilken annan ö som helst hade det varit fullkomligt självklart att exploatera en så gudomlig plats. Men nu finns inte en turist så långt ögat når. De enda levande väsen jag ser är en handfull hästar som kommer förbi i full galopp, med en hund jagande i bakhasorna.
En ekologisk katastrof
Här vid Anakena bidrar den lilla skogen av kokospalmer till att försköna naturupplevelsen. Men i själva verket är detta ett slags bedrägeri. Palmerna planterades på 50-talet, och är lika lite ursprungliga som det mesta av öns växter. I själva verket har europeer och infödda i gott samarbete åstadkommit något som kan liknas vid en ekologisk katastrof. Skogen har skövlats, främmande djur och växter har införts, vilket lett till att 80-90 procent av markarealen idag är bevuxen med arter som inte är ursprungliga för ön. I vissa fall har det gått så långt som till utrotning, eller näst intill.
Mest känd av de arter som bara finns/funnits på Påskön är toromiro-trädet, vars öde var en av de få saker jag kände till om Påsköns natur innan jag började läsa på inför resan. Detta träd har varit så nära utrotning som en växt över huvud taget kan komma. I mitten av 50-talet fanns bara en toromiro på hela ön: en döende stubbe med några ynka frökapslar hängande på ett rotskott.
Dessa frön togs till vara, och hamnade i Göteborgs botaniska trädgård. Där fick man upp nya plantor, medan stubben på Påskön dog. 1988 fördes två plantor tillbaka till Påskön för återplantering, och en av de saker jag vill ha svar på nu var vad som hänt med dessa.
Svaret finner jag i CONAF:s trädgård, där jag träffar föreståndaren Marcos Rauch.
”Nej, plantorna klarade sig inte”, berättade han. ”Men nu har vi ett exemplar som dragits upp i en botanisk trädgård i Chile.”
Han tar mig med bort till en liten rund stenmur av det slag som tidigare Påsköbor byggt upp för att skydda sina små odlingar av köksväxter mot väder och vind. Den är ett par meter i diameter och en meter hög. Därinne, i den nakna jorden, står en planta som inte ser mycket ut för världen. Några decimeter hög, med små klargröna blad, parflikiga som på en rönn. Detta skulle alltså vara den enda nu levande toromiron på hela Påskön.
Kan man tänka sig att det i en framtid kommer att finnas några större bestånd?
Nej, det tror inte Marcos. Och detta av flera skäl:
– Det genetiska urvalet är så litet ‑ alla plantor som man kan dra upp har samma stamfader.
– Lokalkimatet på ön är annorlunda numera, troligen på grund av att växtligheten är så förändrad.
– Befolkningens miljömedvetande är lågt, något som bland annat visat sig i att en tidigare toromiro i denna trädgård ”bestals” på alla sina frökapslar. Förmodligen var det någon som tänkte plantera på egen hand. Men sådana försök är dömda att misslyckas, menar Marcos Rauch.
Enmans miljörörelse
I CONAF:s trädgård träffar jag även Rodemil Tuki, som visar sig vara en tämligen unik person för att vara påsköbo. Han berättar att han själv utgör hela lokalavdelningen av Chiles Naturskyddsförening, och att jordmånen för medlemstillväxt inte är särskilt god. Han verifierar att öns befolkning har ett lågt miljömedvetande.
”Se bara på alla sopor som sprids över ön. Återvinning och retursystem är okända begrepp här. Det enda som förekommit i den vägen är en batteriinsamling.”
”Ändå skulle det vara så lätt att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle här. Det är litet, överblickbart, och vi har inte hunnit bli så etablerade i moderna konsumtionsmönster.”
Rodemil är i 30-årsåldern, och har bott en stor del av sitt liv i Chile. Men som vuxen bestämde han sig för att flytta hem till sina förfäders jord. Och här finns mycket att ta itu med för en miljöpionjär, inte minst med tanke på förväntade ökningar av turismen. Vad händer till exempel med den känsliga undervattensmiljön om man bygger den hamn för lyxkryssare som diskuteras? Klarar den redan sargade landmiljön en kraftigt ökad turistström?
”Naturligtvis måste vi utveckla turismen. Men det måste ske på ett ekologiskt riktigt sätt. Hittills har CONAF, som sköter nationalparken, inte om brytt sig om floran och faunan. Parken verkar bara vara till för de historiska monumenten”, säger han, utan att CONAF-tjänstemannen vid hans sida inlägger någon protest.
Och nog är det mycket som talar för att Påskön kommer att få ta emot en ökad turistström framöver, med tanke på att intresset för avlägsna och exotiska resmål växer. Ett mer avlägset och exotiskt resmål än just Påskön kan man svårligen finna.
Costnerfilm – en tvivelaktig historia
Ett exempel på att intresset för ön ökar, är den film som den amerikanske filmmannen Kevin Costner gjorde för några år sedan, tillsammans med britten Kevin Reynolds (innan de blev osams i samband med en annan filminspelning).
Costner var producent, och Reynolds regissör, till en film kallad ”Rapa Nui”. Den handlar om moai-byggarkulturens undergång för ungefär 300 år sedan. På ön fanns två folkgrupper ‑ ”långöron” och ”kortöron”. ”Långöronen”, som hade fått sitt namn av att de gjorde hål i sina örsnibbar och tänjde ut dem med hjälp av träpluggar, var den härskande klassen. ”Kortöronen” var arbetarna, som gjorde grovjobbet i stenbrottet. Till slut stod de inte ut längre. De gjorde uppror.
Själv såg jag filmen i Santiago, kvällen före avresan till Påskön. Hur ”sann” den är kan jag bedöma, men så mycket står helt klart som att filmen inte alls når samma Oscars-klass som Costners indian-epos ”Dansar med vargar”. Den historia som berättas i ”Rapa Nui” är ungefär lika sofistikerad som ett vanligt svenskt historiskt bygdespel. Inget ont om sådana, men de ska nog ses på en friluftsscen i sin rätta miljö, och inte på vita duken.
Oavsett kvalitén på slutresultatet har ändå detta projekt satt djupa spår på Påskön. Ingen jag talar med förhåller sig likgiltig till det faktum att ön under nästan ett år invaderades av utländska filmarbetare ‑ när de var som flest fanns det flera hundra av dem.
Åsikterna om filmprojektet är många, och spänner ifrån förhoppningar om ökad turism till kritik mot att filmarna gick hårt fram med naturen; från tillfredsställelse med att mycket pengar spenderades på ön ‑ till kritik mot att filmen inte visade så mycket av öns natur.
Men det finns en åsikt som verkar gemensam för alla Påskö-bor som sett filmen, och det är att den historia som berättas avviker alltför mycket från vad man tror sig veta om hur det egentligen förhöll sig. Kevin Costner har dramatiserat legenderna på ett sådant sätt att Påsköborna inte känner igen sig. Därför är de besvikna ‑ när det nu görs en film som får stor spridning kunde den åtminstone hålla sig till sanningen, tycker de.
Folket nära utplåning
Nu är inte detta första gången som Påskön drabbats av att folk utifrån kommer till ön och beter sig maktfullkomligt. De är tämligen luttrade på den punkten. Alltsedan den påskdag 1722 då holländaren Jacob Roggeveen ”upptäckte” ön har dess invånare ofta haft goda skäl till att misstro representanter för mäktiga intressen utifrån.
Det värsta övergreppet ägde rum 1862, då slavjägare, med hjälp av lurendrejeri och kidnappning, fick med sig 1000 påsköbor till plantager i Peru. Efter protester från bl a den katolske biskopen på Tahiti bestämde Perus regering att slavarna skulle friges och skickas tillbaka. Men då hade redan 900 dött, och av dem som återstod avled alla utom femton i smittkoppor under återresan. Den lilla rest som kom tillbaka till Påskön förde med sig smittan, vilket ledde till en ytterligare minskad befolkning.
Allt som allt återstod efter detta bara 111 invånare. Få folk i världshistorien har drabbats av en motsvarande decimering.
Denna fruktansvärda tragedi är också en viktig orsak till att vi idag vet så lite om öns historia. Bland dem som dog fanns nästan alla lärda män och viktiga traditionsbärare, till exempel den dåvarande Påskö-kungen, Kaimakoi, och hans familj.
Mäktig mässa i öns kyrka
Efter slavperioden kan man definitivt säga att en ny epok inleddes i Påsköns historia. Bland annat etablerade sig den kristna tron på allvar. Katolska kyrkan sände missionärer, som så småningom lyckades överbrygga den högst berättigade misstro som fanns mot den kristna världens representanter.
Idag är den katolska kyrkan praktiskt taget ensam herre på täppan i kampen om människornas själar. Varje söndag hålls två mässor i den stora kyrkan längst uppe på sluttningen i Hanga Roa. Här sluter öborna upp mangrant, och som gäst på ön är det självklart att närvara. Både för upplevelsen, och för att visa sina värdar respekt.
Därför söker jag mig till kyrkan i god tid före morgonmässan, som ska börja klockan nio. Jag ser gudstjänstbesökare i alla åldrar anlända. De flesta kommer promenerande, och stannar till ute på kyrkbacken för att hälsa på bekanta och växla några ord. Även jag känner igen många ansikten, trots att jag bara varit några dagar på ön.
När mässan börjar är kyrkan fylld till sista plats, och när församlingen stämmer upp i sång på sitt polynesiska modersmål är det nästan så att taket lyfts. Någon kyrkorgel eller annat instrument har man inte. Sången leds av en försångare med ljus och mäktig stämma, som sitter vid mittgången i främre delen av kyrkan. Jag känner honom redan; han heter Kiko Paté, och är öns stora kulturpersonlighet, trubadur och traditionsbärare. I går kväll satt jag på hans veranda och lyssnade andäktigt på hans sånger om Hotu Matua, Te Pito o te Henua, och allt annat som hör folktraditionen till. Ja, jag fick till och med ett smakprov på Rapa Nuisk rap-musik ‑ en rytmiserad berättelse om hur det gick till när alla moai vältes omkull.
Varje söndag deltar Kiko Paté i båda mässorna, för att fungera som försångare. Trots att man knappast kan klaga på volymen hos någon i kyrkan hör man tydligt just Kikos röst över alla de andra. Med känsla och inlevelse anger han såväl tonart som tempo.
Det är varmt ute, och ännu varmare här inne. Svettpärlorna rinner på prästens panna när han går fram till mikrofonen för att hålla sin predikan.
Han har idag valt att tala om ön ‑ dess historia och framtid.
”Vem har vi att tacka för att vi kan bo här idag?” frågar han sin församling. Och svaret ger han själv:
”Våra förfäder, naturligtvis. De som skapade alla moai. Utan dem skulle inga turister komma, och vi skulle inte ha något att leva av.”
”Men för att våra efterkommande ska kunna ha det lika bra som vi, är det nu vår uppgift att skapa nya moai. Inte likadana som våra förfäders, utan av annat slag. Det är varje generations skyldighet att bygga vidare på vad förfäderna skapat.”
Skynda på, innan turistströmmen kommer
Efter mässan stöter jag ihop med Jorge, som jag hyrde bilen av min första dag på ön. Jag tar upp tråden från predikan, och frågar vad han tänker göra för att efterkomma prästens uppmaning.
”Följ med mig hem så ska du få se”, säger han, och vi går ner till hans hus ett par kvarter nerför gatan.
På bordet i vardagsrummet viker han ut ett stort papper. Det är en ritning över en restaurant med hundratalet sittplatser, både under tak och utomhus.
”Den här vill jag bygga, precis vid hamnen här i Hanga Roa. Det finns inget liknande förut. Turister, som är vana vid att äta gott i en trevlig miljö, har ingenstans att ta vägen.”
Jag förstår vad han menar. De matställen man träffar på i byn finns snarast i den kategori som brukar kallas ”genuina”. De serverar ofta god mat till hyfsade priser, men är inte fullt ut av den standard som internationella resenärer med lite högre krav förväntar sig.
Jag är inte säker på att jag för egen del välkomnar den utveckling som Jorges restaurant kan bli en del av. Fast jag vet inte om den går att undvika heller. I Chile har man insett vilken enorm tillgång man har i denna ö – inte bara som exotiskt turistmål, utan även som brohuvud till Asien. Påskön är den expanderande chilenska ekonomins ansikte västerut, och man kan förvänta sig stora satsningar på att göra detta ansikte mer presentabelt inför en växande ström av resenärer från andra sidan Stilla Havet.
Den som vill uppleva något av den genuina charm som fortfarande finns i Hanga Roa bör därför inte vänta alltför länge med ett besök. Och den som hellre kör i egen jeep på knaggligt underlag, än åker luftkonditionerad buss på asfaltväg, gör nog också bäst i att skynda sig på.
